Nu

är bandaget borta. det känns skönt. Jag försöker komma åt och slicka på såret men den där rackarns tratten är i vägen hela tiden. Jag har lyckats hitta en skön sovställning i soffan om jag bäddar till med kuddarna först.
Värre är det när jag ska gå ut. Då måste jag ha den där hemska skon på tassen. Jag vill inte riktigt sätta ner tassen för det låter så konstigt och sen så är det så halkigt.
Matte tycker så synd om mig. Jag ser på henne med bedjande ögon om att att få slippa skon men hon tar på mig den ändå.
Jag vet att det är för mitt eget bästa men det här blir nog den längsta veckan i mitt och mattes liv.
Kram,Morran

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0